En hälsning från Julitas stenåldersbefolkning − fina yxor, krossade malstenar och avtryck i lera

Nu börjar registreringen av stenåldersfynden från Julita närma sig ett slut! Under hösten och vintern har vi tvättat och registrerat fynden från sommarens slutundersökning av stenåldersboplatsen i Julita, 2 mil norr om Katrineholm . Fyndmaterialet uppgår i skrivande stund till över 6 000 poster i och består till stor del av rester från tillverkning av stenredskap i form av splitter och avslag i grönsten. Vi hittade även flintföremål, en del kvartsavslag och stora mängder keramik.

Keramiken vi hittat är huvudsakligen trattbägarkeramik och är ofta fint ornerad. Trattbägarkulturen brukar räknas som svensk stenålders första jordbrukare och keramikkärlen användes huvudsakligen för  att tillreda mat och förvara spannmål. Flera keramikfynd har skickats till analys på jakt efter lipider, det vill säga spår av fetter efter matlagning. Karaktäristiskt för just trattbägarkeramiken är omsorgsfullt dekorerade mynningsbitar, såsom i den andra bilden nedan.

En av många fyndbackar med tvättad och sorterad trattbägarkeramik.

En dekorerad mynningsbit från ett keramikkärl.

Ett fingeravtryck förevigat på keramikskärva, ca 15×10 mm stor.

Den lilla keramikskärvan här ovan är inte mer än 1 cm lång och kan tyckas vara oansenlig, men bevarat som ett avtryck finns något så coolt som ett 5 500 år gammalt finger! Just detta fynd hittades i ett stolphål tillhörande en mindre konstruktion, kanske ett vindskydd eller liknande, tillsammans med några grönstensavslag och bränd lera. Fingeravtryck på stenålderskeramik förekommer ibland, men det är inte så vanligt som man kan tro då kärlen trots allt formades för hand. Detta kan bero på att man medvetet slätade ut lerans yta för att göra plats för ornamentik innan bränning. Fingeravtryck kan även slipas bort med tiden efter att kärlen deponerats i jorden.

Den halvfärdiga yxan. Ett enda felslag och så måste man börja om.

Det vanligaste fyndet som framkom över nästan hela undersökningsområdet var avslag och splitter av grönsten. Tillverkning av grönstensyxor och andra redskap tycks ha varit ett av Julitaboplatsens syften. Förutom grönstensavslag framkom det även några mer eller mindre hela yxor. Grönstensyxan på bilderna ovan blev aldrig färdigställd, troligtvis för att tillverkaren (av misstag) högg den alldeles för smal i mitten. Om yxtillverkaren lyckats få till önskad form hade dess yta troligtvis slipats såsom det här lite mindre exemplaret på bilderna nedan.

Slipat yxfynd från slutundersökningen.

Ett annat massmaterial vi samlat in är över 60 kg bränd lera. Den brända leran framkom lite varstans i schakten, men hittades ofta tillsammans med keramikskärvor och ibland mer koncentrerat i gropar och lager. I det första fallet kan det handla om rester från keramiktillverkning. I andra fall kan stora mängder bränd lera indikera rester efter hus eller andra konstruktioner, så kallad lerklining. Har man tur bevaras lerkliningen genom att konstruktionen brinner ner (tur för arkeologen, otur för stenåldersmänniskan). Särskilda avtryck i leran kan då avslöja detaljer om de byggnadstekniker som användes för mer än 5 000 år sedan. Hittills har fynd av den sorten lyst med sin frånvaro, men en något större bit  bränd lerklining på bilden nedan har ett intressant avtryck! Det kan tänkas komma från ett flätverk eller med ett tunt rep fastsurrat virke.

Bränd lera med avtryck av flätverk, möjligtvis från en husvägg eller annan konstruktion.

Under sommarens grävning togs flera jordprover i jakt på rester av förkolnade fröer och växter, även kallat makrofossil. Särskilt intressant är förkolnade rester av spannmål vilket kan berätta om matvanorna hos Sveriges tidigaste bönder. Fröer, sädeskorn och växtdelar som inte bevaras förkolnade kan istället dyka upp som avtryck i keramik och bränd lera, som på bilden nedan. Analysen av makrofossilproverna kommer göras under våren och vi ser mycket fram emot resultatet!

Bränd lera med avtryck av ett sädeskorn. Avtrycket är ca 8 mm långt.

Förundersökningens fina mal- och slipstenar fortsatte att dyka upp även för oss på slutundersökningen, och under januari månad har vi borstat av sanden och studerat stenarna på nära håll. Malstenarna användes för att krossa sädeskornen till mjöl och är därför ett viktigt föremål för att förstå bondestenåldern. Slipstenarna användes främst för att göra stenredskapen vassa, men i många fall har man också slipat så att föremålen blivit blanka och snygga. Något som är särskilt spännande är att flera av mal- och slipstenarna tycks vara medvetet krossade eller förstörda.

Andreas Bohlin lyfter ut fyndbackar med grönstensyxor.

En stor slipsten vägs inför registrering.

Inom kort är fyndregistreringen slutförd och alla föremål tillsnyggade och numrerade. I projektets nästa fas kommer mer djupgående analyser utföras på boplatsens fynd och anläggningar. Dessutom kommer det svar från provtagning av bland annat makrofossil och lipider. Fortsättning följer!

Alicia Högfors Lindståhl

Arkeolog

alicia.hogfors.lindstahl@kmmd.se