Spånprojektet

Stiftelsen Kulturmiljövård har kartlagt samtliga spånklädda kyrkobyggnader i Västerås och Strängnäs stift. Vi har sedan gjort fördjupade undersökningar av kyrkspån. Spånen har tagits ned och undersökts av flera olika yrkeskompetenser: timmermän, smed och byggnadsantikvarier, efter tillstånd av länsstyrelsen.

Fram till medeltiden var takspån i Europa det vanligaste taktäckningsmaterialet på finare byggnader och användes även ofta som fasadbeklädnad. Kyrkspån och stavspån spikas i den övre kanten av varje spån och nästa varv läggs överlappande. Överlappningen blir synlig i den nedersta tredjedelen av varje spån. Skarvar och spikar täcks så att taket blir tätt och nederbörden rinner av. Spåntak finns ofta på kyrkor men användes även på andra statusbyggnader. Även utvändiga gavlar och långskepp kan vara klädda med spån. Stav- eller kyrkspån är vanligen cirka två centimeter tjocka i nederänden av ek eller furu.

Särskild expertis på laboratorier har anlitats för trätekniska och kemiska analyser samt för dendrokronologiska dateringar av takspånen. Genom röntgen och andra beräkningar har det gått att fastställa och mäta årsringsutveckling, virkets täthet, mängden kärnved och splintved, fuktkvot och olika typer av röta. Analyser av tjärprover har också genomförts.

Utöver att samla mer kunskap om stavspån har syftet med projektet också varit att ta fram en metod för undersökningar av spåntäckningar inför framtida åtgärder. Centrala frågeställningar för projektet har varit vad som fungerar i det långa perspektivet för att få hållbara spåntäckningar och vilken typ av dokumentationer och analyser som behövs för att kvalitetssäkra underhållsåtgärder.