Spännande analysresultat från Hjulsta, del 2

I det förra inlägget berättade vi om konservering av metallföremål samt de metallurgiska analyser som har genomförts på några av amulettringarna från de arkeologiska undersökningarna i Hjulsta. I detta inlägg tänkte vi fortsätta att berätta om de analyser som ofta genomförs som ett led inom arkeologin. Fokus ligger även denna vecka på kultplatsen och det ”lilla gravfältet”, RAÄ Spånga 122:1.

En av de analyser som genomförts i efterhand är den osteologiska analysen. Ordet osteologi kommer från latin och betyder läran om ben. Vid en osteologisk analys studeras delar av eller hela skelett samt tänder från både människa och djur. Analysen ger betydelsefull kunskap om individen och dess population. Beroende på bevaringsgrad kan bl.a. ålder, kön, släktskap, kroppslängd/mankhöjd samt hälsostatus studeras. Skelettlämningar kan vara både obrända och kremerade, men osteologen är vanligtvis mer begränsad när det gäller det kremerade materialet på grund av att det ofta är kraftigt fragmenterat. Den osteologiska analysen har utförts av Lisa Hartzell på Stiftelsen Kulturmiljövård (KM). Lisa har ordet:

Lisa Hartzell benar ut osteologin. Foto: Andreas Forsgren

”Den osteologiska analysen av benen från ”lilla gravfältet” i Hjulsta är nu avslutad och rapportskrivningen pågår. Totalt har 15,6 kg ben analyserats, varav huvuddelen kommer från de tolv brandgravarna.

Bara en människa har begravts i varje grav. Två individer var barn/unga, den ena under 15 år och den andra ca 12–18 år. De övriga tio var vuxna, men då hälften av dem inte kunde åldersbestämmas närmare är det svårt att säga så mycket om medellivslängden hos de gravlagda. Som på många andra järnåldersgravfält finns det dock mycket färre barn begravda än vad det rimligtvis borde göra om man utgår från en hög barnadödlighet.

Könsbedömningar är liksom åldersbedömningar svåra att göra på bränt benmaterial, eftersom det är så fragmenterat. Det medför också att bedömningarna ofta blir osäkra. Endast tre av de vuxna individerna har kunnat könsbedömas, samtliga (med viss osäkerhet) till kvinnor. Eftersom könet är okänt hos tre fjärdedelar av de gravlagda går det tyvärr inte att säga om det faktiskt är mest kvinnor som begravts här eller om det är människor från alla delar av befolkningen.

En tydlig skillnad mellan de äldre gravarna (från romersk järnålder och folkvandringstid) och de yngre (från vendeltid) är att de äldre nästan helt saknar djurben. Endast en äldre grav innehöll djurben, och då i form av obrända delar av ett hundkranium som troligen lagts i graven någon gång efter själva begravningen. Av de åtta vendeltida gravarna påträffades djurben i sex gravar. Samtliga var brända, vilket visar att djuren, hela eller i delar, bränts på gravbålet tillsammans med den döda. De djur som ingick i gravarna var får, hund, häst, svin och hönsfågel. Vanligast var att ett eller två djur fanns med i graven. En grav hade en mycket större mängd ben än de övriga och innehöll hela sex djur; tre får, en häst, en hund och en tupp.

Förutom i gravarna så hittades mindre mängder ben även i ett antal kontexter på kultplatsen, bland annat härdar och kulturlager. De arter som förekommer i dessa kontexter är nötkreatur, får/get och svin, men även människa. Benen från människa är små, spridda fragment, framför allt av skalltak, men de utgör tydliga spår efter rituella aktiviteter på kultplatsen. Hur dessa aktiviteter har gått till kan vi förstås bara spekulera i, men de ägde rum på kultplatsen redan under bronsålder och fortsatte i olika former under förromersk och romersk järnålder och fram till vendeltid.”

Obrända ben, bland annat av katt, från en av gravarna på det "stora gravfältet" (RAÄ Spånga 96:1) i Hjulsta. Foto: Andreas Forsgren.

Vid arkeologiska undersökningar är det vanligt att man tar jordprover för makrofossilanalys i syfte att försöka utröna om det går att finna lämningar av organiskt material i form av t.ex. spannmål eller vegetabilier. Det mesta organiska materialet har försvunnit genom förmultningsprocessen, men det går att finna spår av material som går att analysera i form av rester av fröer, frukter, stenfrukter, kärnor och nötter. Dessa spår av makrofossil går att finna i såväl gravar (gravgåvor) som vid boplatsernas härdar och stolphål (matrester). Möjligen kan sådana spår också tyda på utsmyckning med växtmaterial.

Makrofossilprover i fält tas i storleksordningen en-två liter och förvaras i väntan på analys i uppmärkta och väl förslutna plastpåsar. När det är dags för analys löses jorden, om den är kompakt och lerig, upp i varmvatten innan den så kallade flotteringen påbörjas. Flottering innebär en separation av det organiska materialet från jorden. Detta görs genom att röra om i provet för att få materialet i rörelse för att därefter hälla av vattnet genom ett såll med 0,25 mm stora maskor. På så sätt kommer det organiska materialet, som är lättare än jorden i provet, med i vattnet som hälls av och fångas upp av sållets finmaskiga nät. Flotteringen upprepas till organiskt material inte längre går att skönja i provet. Om mycket sand kommit med i det färdigsilade provet upprepas processen, då det är svårare att genomföra analysen om mycket sand eller annat minerogent material medföljt. Det färdiga provet läggs sedan på tork i en aluminiumform för att senare undersökas i mikroskop. Färska och förkolnade frön, annat organiskt material, samt även icke organiskt material som t.ex. glödskal (små rester av metalltillverkning) plockas ut och sorteras upp.

I skrivandets stund har vi ännu inte fått svar på makrofossilanalyserna från Hjulsta, men totalt togs ca 100 av dessa makroprover på kultplatsen och det ”lilla gravfältet”. Proverna togs främst fördelade i rutor över det kulturlager som täckte en stor del av sluttningen, men även från några av härdarna vid fornlämningen. Har man hanterat vegetabilier i någon form i anslutning till det område där vi återfann de många amulettringarna? Detta hoppas vi kunna få svar på genom analysen, som genomförs av Stefan Gustavsson på Arkeologikonsult (AK).

Analys av makrofossiler i mikroskop. Foto: Arkeologikonsult (AK).

Utplockning av glödskal (rester av metallhantverk) ur ett makrofossilprov med hjälp av magnet. Foto: Arkeologikonsult (AK).

Vi har nu i två nyhetsbrev berättat lite om konservering, om metallurgiska analyser, om kol-14 metoden, om osteologi och om makrofossilprover. Finns det då ännu fler analyser som vi vill ha svar på? Det gör det, t.ex. vedartsanalys av träkol och lipidanalys (fettsyreanalys) av jord. Vi har även ett mycket intressant fynd i form av en liten ihålig ”glasampull”, innehållandes någon form av ämne. Den är skickad på analys och vi inväntar ivrigt resultatet!

Andreas Forsgren, arkeolog, Stiftelsen Kulturmiljövård
andreas.forsgren@kmmd.se