Brända och obrända ben i Hjulstas gravar
Sofia Prata från SAU undersöker innehållet i en benbehållare från en av gravarna på det stora gravfältet. Foto: Sofia Lindell.
Ett av de vanligaste fynden vid utgrävningar av järnåldersgravar är skelettmaterial, oftast i form av brända små benbitar. Den absolut största majoriteten av gravarna från järnåldern är så kallade brandgravar, där den döda har bränts på ett bål innan gravläggningen. Ibland kan denna likbränning ha skett på platsen där graven uppfördes och ibland på en särskild bålplats varefter man förflyttade de förbrända benen och föremålsresterna till gravfältet. Det här innebär också att skelettmaterialet från järnålderns gravar oftast är mycket fragmenterat. De arkeologer som är experter på ben kallas för osteologer och de gör såväl en preliminär fältanalys av benen som en mer noggrann analys inne på kontor i efterhand. Om rätt bitar hittas så kan de avgöra huruvida benen kommer från människa eller djur (samt vad för djur), vid fynd av vissa delar kan de också avgöra den gravlagda individens ungefärliga ålder ungefär i spannet av barn – ungdom – vuxen – äldre vuxen – gammal. Vissa sjukdomar och tidigare skador kan ibland också gå att undersöka via skelettmaterialet.
I ett par av gravarna i Hjulsta har vi hittat benbehållare. Det vill säga urnor tillverkade av keramik, i vilka den gravlagda personens brända ben är deponerade. Även benbehållare tillverkade i t.ex. näver, trä och läder antas ha funnits, främst i de äldre gravarna. Dessa kärl hittas nästan aldrig på grund av dessa materials förgängliga natur, men fragment av så kallad harts, d.v.s. kåda med vilken man tätat dessa kärl, kan ibland påträffas i gravarna.
I en av de fyra större gravhögarna på krönet (på det stora gravfältet) påträffades tidigare ett obränt hästskelett. Hästen har alltså inte varit med på bålet vid den likbränning som oftast förekom vid järnålderns begravningar.
Skelettet hittades istället ganska ytligt i gravhögen, ovanpå stenpackningen, och i närheten dök det också upp delar av en obränd katt, däribland delar av kattens skalle. En tidig gissning var att hästskelettet var av ett klart nyare datum än graven i sig, att det kunde ha rört sig om en av traktens bönder som i nyare tid ”bara" ville bli av med en död häst och fann det lämpligt att gräva ned den i toppen av högen. Liknande deponeringar av sentida hästskelett i järnålderns gravhögar är inte helt okänt sen tidigare, exempel finns bland annat från ett gravfält i Söderby, Lovö socken, Uppland. När fler obrända skelettdelar av djur dök upp relativt ytligt så kom vi dock att ändra uppfattning och lutar snarare åt att det rör sig om medvetna deponeringar som har ett mer direkt samband med graven.
Vi kan lugnt säga att hästskelettet blev en hit bland de besökande skolbarnen som också fick känna lite på några av skelettdelarna. Som vår arkeolog och pedagog Camilla då sade till barnen: "Hur känns det att klappa en så gammal häst?"
Hästskelettet från den stora gravhögen. Foto: Andreas Forsgren
Brända ben, två av benen på bilden är så kallade björnfalanger. Foto: Andreas Forsgren
I en av de mindre gravarna har vi också träffat på delar av björnskelett, bland annat i form av så kallade falanger. Det vill säga en del av "finger"benet och klon. Har personen i graven blivit lagd på/svept i en björnfäll innan han eller hon brändes? Teorier finns också att klorna kan ha brukats som en sorts klätterutrustning i efterlivet eller på vägen till detta.
/Andreas Forsgren, publikt ansvarig arkeolog