Äs
Under 2023 och 2024 genomfördes en undersökning (utgrävning) av en medeltida kyrka och kyrkogård i Äs, strax norr om Västerås invid väg 56. Fornlämningen blev känd först 2020 i samband med att en arkeologisk förundersökning genomfördes i och med att en förhistorisk boplats var känd på platsen. Äs by är känd genom medeltida brev från mitten av 1300-talet, men inget av dem nämner en kyrka eller kyrkogård. Efter förundersökningen gjordes en bedömning att cirka 200 medeltida gravar skulle finnas inom fornlämningen. Detta skulle strax visa sig vara en underskattning.
Arkeologerna Oskar Spjuth, Ruth Rudenlöv, Maud Emanuelsson och Lisa Hartzell undersöker några av det äldsta skiktet av gravar.
Kyrkogården
Totalt under de två årens undersökningar har vi undersökt cirka 780 gravar! En av anledningarna till att antalet gravar blev mycket högre än förväntat är att de låg mycket tätt. Gravarna har också lagts ner i flera skikt, i de tätare områdena 4–5 kroppar på varandra.
Gravarna är utformade i enlighet med kristen begravningssed. Kropparna är alltså nedlagda i jorden obrända i kista eller insvepta i tyg. Vanligtvis ligger de med huvudet åt väster, även om den exakta riktningen varierar något, och de sällan fått några personliga ägodelar med sig. Kyrkogården har varit omgärdad av en hägnad som vi såg spår av genom de gropar (färgningar som var synliga i marken) efter stolparna som fanns kvar. Därför kan vi konstatera att kyrkogården varit cirka 40×33 meter stor. Kyrkogården var närmast intakt. Endast en del av västra hörnet saknades där kyrkogården skadats av vägarbete i samband med omläggningen av väg 56 på 1960-talet. Den undersökta delen av kyrkogården uppgår till 1120 kvadratmeter.
De gravlagda utgörs av en blandning av kvinnor, män och barn. Kyrkogården har varit tydligt uppdelad i olika zoner där kvinnor i huvudsak gravlagts i norra delen, och män i södra. Barnen låg utspridda över hela kyrkogården men en klar majoritet, särskilt bland de minsta barnen, låg centralt på kyrkogården intill kyrkan.
Gravskicket skiljde sig också över tid. Det är en tydlig trend att de som gravlagts i en äldre fas har nedlagts i en kista. Kistorna har i många fall varit mycket smala, och de gravlagdas kroppar har pressats ner. Vi kunde se spår av kistorna eftersom några av gravarna innehöll bevarade spikar, och några av dem bevarat trä. Träet var dock ofta väldigt dåligt bevarat, och syntes ibland endast som tunna linjer på sidorna av kroppen. Men vi kunde också se spår av kistorna utifrån hur kropparna låg i gravarna. Kropparna så som de låg i jorden var tydligt formade efter kistans utbredning, så att de i många fall legat tydligt formade mellan de två parallella väggarna på kistan.
Bland de yngre gravarna i Äs var det istället vanligt att kroppen svepts in i ett tygstycke. Ingenting av tygen finns bevarat, men vi kunde se på skeletten hur ben, fötter och skuldror hållits samman innan de täcktes av jord. Dessa gravar låg oftast med underarmarna tvärs över magen, vilket även det skiljer sig från hur de äldre gravarna hanterades.
Preliminära dateringar av de gravlagda individerna visar att gravläggningen påbörjats kring mitten av 1000-talet och att gravläggningen sannolikt upphört under första halvan av 1300-talet. Det innebär att kyrkogården har varit i bruk i uppskattningsvis 250 till 300 år.
Kyrkogården sedd från luften. Den ljusare sanden är det naturliga åsmaterialet och de mörkare bruna stråken är från gravläggningarna.
Tätt liggande gravar på kyrkogården.
En kropp som gravlagt i kista. I denna grav fanns inga spår av kistan kvar, men vi kan se att överkroppen är ihoptryckt mellan två raka parallella kanter, och att även benen och fötterna delvis förhåller sig till samma kanter.
En kropp som gravlagts med ett tyg svept kring kroppen. Vi kan se hur tyget hållit samman ben, fötter och skuldror innan kroppen täcktes över av jord.
En gravlagd individ med rester av kistan bevarade ovanpå kroppen.
Kyrkan
Centralt på kyrkogården har det stått en träkyrka. Denna framkom delvis under första årets undersökning, men utbredningen har tolkats om efter att den västra änden undersöktes 2024. Kyrkan har haft fyra jordgrävda stolpar som bildat kyrkans långhus. På östra gaveln har det varit en utbyggnad som bildat kyrkans kor, den allra heligaste platsen där också altaret en gång stått. I den västra änden har ytterligare fyra stolpar varit placerade som kan ha bildat en extrabyggnad till kyrkan eller möjligen en klockstapel. Kyrkan med långhus och kor har varit 9,5×4,5 meter stor. Med tillbyggnaden i väster uppgick längden till cirka 12 meter. Det enda som finns kvar av träet är svaga färgningar i de gropar som grävts för att hålla kyrkan på plats. Men från liknande kyrkor som undersökts i Sverige och Norge kan vi anta att den varit konstruerad i resvirke, alltså som en klassisk stavkyrka. Stilen är äldre än de kyrkor som idag finns bevarade i Norge, och stilmässigt bör den ha uppförts under 1000-talet.
Kyrkan sedd från öster. Stakkäpparna med röda toppar markerar var hörnstolparna som burit upp kyrkan har stått. Den skarpögde kan se de mörkare färgningarna i marken efter groparna som grävts vid uppförandet av kyrkan.
Här ser vi spåren efter träkyrkan fotograferat från luften. Mörkfärgningarna efter hörnstolparna är markerade med ljusblå cirklar.
Vad händer nu?
Våra osteologer (benexperter) är i full fart med att gå igenom alla gravlagda individer, och studera deras skelett. Den osteologiska analysen är omfattande och kommer att pågå ett tag till. I samband med detta så provtas skeletten så att vi kan få reda på så mycket som möjligt om dem. Framför allt är vi nyfikna på var ytterligare kol 14-prover kommer att kunna säga om kyrkogårdens datering. Vi har ännu inte fått dateringar från någon av de byggnader som legat på eller under kyrkogården. Dessutom kommer vi att studera isotoperna kol 13 och kväve 15 vilket kan visa hur människorna har ätit. Där är vi speciellt intresserade om de som gravlagts på olika delar av kyrkogården haft olika diet, vilket kan säga något om social status. Höga kväve 15-värden visar på proteinrik diet vilket bör sammanfalla med bättre tillgång på mat.
Strontium, som samlas i kroppen, tas upp ur berggrunden och ger ett värde som kan visa från vilken typ av region de gravlagda vuxit upp i.
DNA kommer att studeras hos de gravlagda för att hjälpa oss att identifiera härkomst och släktskap mellan individer på kyrkogården.
Följ oss gärna på Facebook, Instagram och Youtube där ytterligare inlägg om begravningsplatsen i Äs kommer att läggas ut!
