Hjulsta

Slutundersökningen av de två fornlämningsområdena i Hjulsta genomfördes under sommaren och hösten 2016. Arbetet skedde inför Trafikverkets bygge av E4 Förbifart Stockholm, som här skall ansluta till E18. Lämningarna bedömdes efter förundersökningarna 2015-2016 främst vara anlagda under järnåldern. På den norra sidan av E18 påverkades ett större gravfält samt ett flertal boplatslämningar (RAÄ96:1). På den södra sidan av E18 påverkades ett mindre gravfält samt en så kallad kultplats (RAÄ 122:1).

Stora gravfältet

På det ”stora gravfältet” undersöktes totalt omkring 12.000 m2 och resulterade i 54 gravar och 16 eller 17 hus samt ett flertal omkringliggande anläggningar av mindre typ (exempelvis stensträngar, härdar och stolphål). Gravarna dateras preliminärt från omkring 200-300-talet (romersk järnålder) fram till 900-talet (vikingatid). Främst låg gravarna på krönet av den ås som löper genom området, samt på slänten i åsens norra del. Boplatslämningarna låg framförallt i sluttningen söder/sydväst om gravarna med rester av några hus på krönet under gravarna.

Huslämningarna på krönet bedöms preliminärt tillhöra områdets äldsta fas, yngre bronsålder (ca 1000-500 f.Kr.). Fyra av husen var 18-29 meter långa treskeppiga hus och sex av husen var mellan 10-13 meter stora en- och treskeppiga hus samt ett syllstenshus. Utöver detta fanns rester efter sju mindre hus/stolpkonstruktioner vilka troligen har fungerat som ekonomibyggnader av olika slag. De fyra större treskeppiga husen var utspridda och kan sägas representera fyra olika husytor.

De äldsta gravarna låg i gravfältets nordostligaste del, på sluttningen av den höjdrygg på vilken de flesta gravar var anlagda. Där framkom tre skelettgravar (det vill säga icke brända gravar) i två flacka stensättningar. I centrum av den mindre av dessa fanns en stenkista bestående av flata stenhällar ställda i en rektangel. Inga ben var bevarade, men väl tre fibulor (dräktspännen), två armbyglar i brons, en fingerring i silver, samt en skära av järn. Typologiskt daterar vi smyckena i denna grav till romersk järnålder, vilket placerar graven i gravfältets tidigaste fas rent kronologiskt. I samma grav, innanför kantkedjan (stencirkeln som inringar graven) i sydost, fanns en mindre stenkista, troligen en barngrav. Den större av dessa två gravar var nästan 15 meter i diameter och hade en kistgrop i centrum. Inga ben var bevarade här heller, men en skära i järn tillvaratogs. Inom samma grav, intill skelettgraven, fanns en brandgrav i form av en urnegrop med fragment av hartstätningsring. De två stensättningarna som omtalas i detta stycke kan ses på följande bild.

På krönet av åsen låg vad som först bedömdes som fyra stycken större gravhögar nästan ”på rad”. Tre av dem innehöll brandlager och/eller benurnor. Den fjärde, mest nordliga högen, visade sig dock vara annorlunda till sin uppbyggnad. Där framkom obrända och brända ben av häst, bland annat i keramikkärl, två obrända kattskallar, samt brända ben från bl.a. får/get och gris. Den obrända hästen framkom väldigt intakt i jordfyllningen till graven. Utanför graven, men i anslutning till den, framkom två stycken amulettringar av järn. Anläggningen skulle kunna vara en så kallad harg, en sorts forntida ”offerplats”, snarare än en gravhög. Dock framkom ben av människa även i denna hög, placerade i ett keramikkärl som var omsorgsfullt placerat under ett större stenblock.

Av de tresidiga gravarna, så kallade tresidiga stensättningar eller treuddar, innehöll två av dem med säkerhet begravningar. Den största av dem innehöll flera begravningar, bland annat låg sex bengömmor i anläggningens norra arm. Mitt i konstruktionen fanns en mycket stor och djup stenskodd grop, förmodligen ett stort stolphål.

Fynden i gravarna var relativt fåtaliga jämfört med vad som kan förväntas i liknande gravfält. Till de mer noterbara fynden hör bland annat omkring 160 glaspärlor som påträffades i en och samma grav. Andra fynd inkluderar brända ben, keramik, nitar av järn, kamfragment, samt några fibulor av kopparlegering.

Tilläggas kan att gravfältet och fornlämningen inte är avgränsad i öst och i väst, där den fortsätter utanför undersökningsområdets avgränsning. På den östra sidan Akallalänken, knappt 100 meter öster om undersökningsområdet, finns flera bevarade större gravhögar från den yngre järnåldern.

Lilla gravfältet

Denna yta låg i en nordöstsluttning strax söder om E18. Ett fåtal gravar var sedan tidigare registrerade på platsen och totalt berördes 16 gravar av den arkeologiska undersökningen. En större stensättning på höjdens krön lämnades då den inte berörs av det kommande vägbygget. Omkring 150-200 amulettringar påträffades i vad som kan beskrivas som ett kultplatsområde. I undersökningsområdet framkom också flera härdar samt fyndtomma stenläggningar (”stensamlingar”) som möjligen fungerat som någon form av fundament eller altare i samband med hanterandet av amulettringarna på platsen.

De äldsta gravarna i undersökningsområdet kan med hjälp av fynd och utseende dateras till folkvandringstiden (ca 400-550 e.Kr.), medan de flesta förmodligen är anlagda under vendeltiden (ca 550-800 e.Kr.). Samtliga gravar låg längst ned i sluttningen av en höjd i området. Fynden inkluderar brända ben, keramik i form av benurnor, kamfragment, nitar, en kniv samt två torshammaringar (i samma grav). Totalt från hela undersökningen har cirka åtta pärlor påträffats, varav två från gravarna. Övriga pärlor har legat på ytan i kulturlager som bedömts vara äldre markytor vilket innebär att de troligen är tappade.

I en något flackare yta högre upp i sluttningen, direkt ovanför (sydväst) om gravarna, påträffades ett kultplatsområde med mellan 150-200 stycken amulettringar. Dessa amulettringar, preliminärt daterade till vendeltid och tidig vikingatid, har ingen känd praktisk funktion utan ses som ett rituellt föremål, troligtvis deponerade på platsen som ett sätt att påverka sin samtid eller framtid. En god jämförelse kan kanske vara våra dagars kastande av mynt i önskebrunnar. Amulettringarna är mellan 5-15 cm i diameter och tillverkade i järn.

Flera av dem har hängen i form av skäror eller yxor. Kanske har ringarna med hängen i form av skäror blivit deponerade på platsen i samband med sådd och därmed med hopp om en god skörd. Kanske har ringarna med hängen i form av yxor blivit deponerade på platsen med hopp om god stridslycka. Amulettringarna dateras preliminärt till 600-700- talet e. Kr och flera av ringarna är vad som oftast kallas för eldstålsformade då de i form påminner om eldstål. Ringar har också använts till att svära eder vid, något som omnämns i det tidigmedeltida nordiska textmaterialet. Det är inte ovanligt att hitta kanske 2-4 amulettringar på boplatser från den yngre järnåldern, särskilt i Mälardalen. Men de dyker upp i stor mängd vid ett fåtal platser, varav några exempel är Gamla Uppsala, Helgö på Mälaröarna, Ullevi i Upplands-Bro kommun, Borg utanför Norrköping, samt några andra. Så gott vi känner till så har det dock inte tidigare påträffats så många amulettringar på ett ställe som vid vår undersökning i Hjulsta.

En tolkning av hur ringarna har hanterats på ytan är att de har varit upphängda alternativt legat på någon konstruktion av trä eller dylikt och med tiden ramlat ned och sandas över. Det finns inget som tyder på att ringarna har varit nedgrävda. I området i närheten av amulettringarna låg också ett flertal mindre rektangulära stenkonstruktioner som inte var gravkonstruktioner utan snarare kanske ska ses som fundament eller altare.

Även en bronskniv, en så kallad ramskaftskniv, daterad till bronsålderns period II påträffades på kultplatsen. Utöver detta framkom också två flintspetsar från senneolitikum-tidig bronsålder, vilket antyder att platsen har varit i bruk under en mycket lång tid, även om just amulettringarna är från slutet av järnåldern. 

Sammanfattning ”stora gravfältet”

·       Yngre bronsålder, ca 1000-500 f.Kr. På platsen ligger en gård, vars byggnader främst ligger på åsens krön.

·       Romersk järnålder, ca 200-300 e.Kr. Gravar börjar anläggas på åsens norra sluttning. Lämningar av en gård finns nu på åsens norra sluttning. Antingen är denna bebyggelse en kontinuerlig bebyggelse med rötterna i den ovan nämnda gården, eller så handlar det om en nyetablering kanske ett par hundra år efter att bronsåldersgården övergavs.

·       Folkvandringstid-vendeltid, ca 400-800 e.Kr. Flera gravar anläggs, gården ”flyttar” runt byggnaderna på åsens södra sluttning. Gravar anläggs på åsens krön, ovanpå det som på bronsåldern var placeringen för gården.

·       Vikingatid, ca 800-1050 e.Kr. De yngsta gravarna anläggs. Gården upphör troligen mot slutet av vikingatiden.

·       1900-tal. Armén använder delar av Järvafältet som övningsområden. Flera skyttevärn och andra aktiviteter skadar de forntida lämningarna.

·       2015-2016. Arkeologer från Stiftelsen Kulturmiljövård undersöker platsen.

·       Ca 2020-2021. Denna del av E4 Förbifart Stockholm färdigbyggd. 

Sammanfattning ”lilla gravfältet”

Yngsta stenålder-äldre bronsålder, ca 2000-1500 f.Kr. Platsen börjar troligen att användas i någon mån som en kultplats där föremål deponeras. Detta fortgår sedan under mer än 2000 år i varierande mån.

·       Folkvandringstid, ca 400-550 e.Kr. Platsen tas i bruk som gravfält, ett par gravar anläggs i sluttningens nedre (norra) del.

·       Vendeltid-tidig vikingatid, ca 550-900 e.Kr. Fler gravar anläggs. Amulettringar deponeras på den redan då mycket gamla kultplatsen.

·       2016. Arkeologer från Stiftelsen Kulturmiljövård undersöker platsen.

·       Ca 2020-2021. Denna del av E4 Förbifart Stockholm färdigbyggd.

Andreas Forsgren, publikt ansvarig arkeolog

Ann Vinberg, projektledare

Ingela Harrysson, projektledare

Senaste uppdateringar från projektet